När Kalina vaknade den morgonen låg inte längre Florentin bredvid henne. Istället låg en lapp på hennes nattduksbord.
Älskling, jag var tvungen att hastigt åka till Göteborg och jobba. Jag vet inte när jag kommer tillbaka men jag kommer tillbaka.
ps. jag har gjort i ordning kaffe, det är bara att trycka på mocca master-knappen. Ost finns oxå.
från din f
När Kalina försökte ringa Florentin fick hon inte något svar. Signalerna ekade tomma i luren, och lät det inte som det gör när man ringer ett utländskt nummer?
Jo, för Florentin hade ljugit ännu en gång för sin kära magiker. Hon hade inte alls åkt till Göteborg. När hon klev av långfärdsbussen stod hon nämligen på Ukrainsk mark. Hon hade åkt till Kryvvj Rih, staden där Ghorm bodde. Florentin hade inte kunnat släppa tanken på att det kanske var Ghorm som spökade trots att han inte var död...eller var han det?
Florentin tog en droska och begav sig genast till Ghorms hus. Här fanns ingen tid att förlora.
"det måste vara Ghorm, jag vet ju att han älskar hattar" tänkte Florentin.
Det hade börjat blåsa upp till storm och hästen som drog droskan de farofyllda milen var slutkörd efter bara några timmar. Ghorm bodde högst upp på ett berg och en lång slingrig upptrampad väg längst skogen ledde upp till hans slott. Ett slott hans familj ägt i generationer. Vid foten av berget stannade kusken och bad Florentin att gå ur.
-Ви можете ходити останнього біта. Кінь стомився і наляканий.
skrek kusken för att överrösta stormen .
Florentin visste att det inte var någon ide´att tjata. "När en kusk säger nej så är det nej" tänkte hon.
-Ніхто ніколи не вийде живим! Ви дурні, щоб думати, ви будете це робити!
var det sista Florentin hörde av kusken innan denne snabbt skyndade iväg. Och plötsligt verkade det som att hästen inte var så trött ändå.
"Ingen har någonsin kommit levande därifrån!! Du är dum som tror att du kommer göra det! " översatte Florentin kuskens ord , "Ha ha ukrainska kuskar är visst rädda av sig oxå"
Hon var inte den som hade fegat ur förr och inte tänkte hon göra det nu heller. Under sina år som solovårare och kringströvande skurk hade hon och Zeke lilla damp minsann varit med om värre saker än att gå upp för ett berg.
Ensam i natten traskade Florentin den mödosamma milen upp för berget, vargarna ylade och åskan dundrade.
"Vilken tur att det blixtrar, då ser jag ju vart jag går" tänkte Florentin som alltid varit väldigt positiv till sinnet.
Väl framme vid slottet stannade Florentin upp och la sitt långa regnvåta hår till rätta. Den vita nattsärken hon gått och lagt sig i natten innan hade hon fortfarande på sig och den satt som klistrad mot hennes välskapta figur.
Hon slog med dörr-knackaren mot järndörren. Nu kände hon hur kallt det var oxå.
Långsamma släpande steg hördes innanför dörren och snart hörde hon hur dörrvredet låstes upp. Den gamla porten gnisslade när den öppnades.
-Florentin? Är det du? sa en liten hårig man med skorrande stämma.
-Ja, Ghorm, det är jag, din Florentin. sa hon med den där djupa, sensuella rösten som bara kommer fram vid mustiga tillfällen. Du lever och jag är här nu. Ta mig!
Och så gjorde Ghorm det. För det visste han, att när Florentin gav en befallning då kunde han bara lyda.
to be continued
Nä men va? Vem är denne Ghorm som Kalina är gift med? Varför bor han i ett slott på ett berg och verkar det inte som att vår lilla casanoverska har en affär även med honom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar