kulturbloggen skrev så här om pjäsen jag spelar nu:
http://kulturbloggen.com/?p=92312
http://kulturbloggen.com/?p=92312
Stoneface Duckface på teater de vill -
häftig berättarteknik för tonåringar
Stoneface Duckface
Regissör: Robert Jelinek
Manusförfattare: Emma Broström
Ljussättare: Lina Benneth
Ljuddesign: Fredrik Söderberg
Scenograf: Caroline Romare
– premiär på Teater De Vill den 18 mars 2015
Regissör: Robert Jelinek
Manusförfattare: Emma Broström
Ljussättare: Lina Benneth
Ljuddesign: Fredrik Söderberg
Scenograf: Caroline Romare
– premiär på Teater De Vill den 18 mars 2015
I helvitt börjar vår föreställning. Både scenen och de båda skådespelarna är täckta i vitt, när de möter publiken i denna instängda och kantiga formation. Man får en känsla av att man är i närheten av en whiteboard i ett klassrum eller att man befinner sig på en allmän toalett någonstans. Det är dock en smutsig känsla i denna vita renhet som verkar dölja en hel del. Det känns som om alla bekymmer kan ha ”tipexats” över för att dölja saker man inte får säga eller känna (”Jag sa inte det där ordet man inte får säga”)
Tjejen är duckface, flickan som känner pressen att hon måste le hela tiden, sminka sig och bära bh, trots att hon bara är elva år och faktiskt inte vill. Killen är Stoneface, grabben som gömmer sig bakom solglasögon och som inte vill titta på skräckfilm eller klämma flickor på brösten, men gör i alla fall. Ingen av dem vill gråta så att någon ser eller bli som sina föräldrar. Föreställningen handlar om smärtan att växa upp som tonåring, att en stund vara liten, nästa stor och sedan känna grupptrycket från alla håll att vara någon annat än det man egentligen är. Man måste vara som alla andra, det är ju normen som styr. Båda håller med om att de ”Forever alone” som kommer att gälla. Det är enda sättet att överleva sin uppväxt.
Det häftigaste med föreställningen är berättartekniken. Skådespelarna byter snabbt och effektivt karaktärer med varandra och berättar båda sina historier samtidigt. Ingen kronologisk ordning alls. Det gör verkligen inget att man inte vet vems historia man följer. Det är lite som att söka på Google, man har fler fönster och berättelser igång samtidigt. Dessutom kan man klicka vidare på ett spår, för att sedan klicka sig tillbaka. De är en, men också två, och deras berättelser går ihop.
Den enda gången som karaktärerna verkar känna någon form av inre lugn, frid och harmoni med sig själv är när de dyker in i ett chattrum. Där kan de skapa sin egen värld och dölja de sidor de vill och bejaka andra. Det är också i detta chattrum som de slutligen finner varandra och flyr från den påtvingade vardagsformen,”IRL” (in real life).
Tempot i föreställningen är mycket hög, precis som i en actionfilm med många klipp. Jag känner hur mitt hjärta börjar slå snabbare. Vi upplever den vardag som nog många unga upplever idag. Ingen ro alls, utan snabbt och med massor av intryck hela tiden. Man måste konstant dokumentera sitt liv och vara med, och det man förlorar i hastigheten är sin egen utvecklig och sig själv.
Tempot i föreställningen är mycket hög, precis som i en actionfilm med många klipp. Jag känner hur mitt hjärta börjar slå snabbare. Vi upplever den vardag som nog många unga upplever idag. Ingen ro alls, utan snabbt och med massor av intryck hela tiden. Man måste konstant dokumentera sitt liv och vara med, och det man förlorar i hastigheten är sin egen utvecklig och sig själv.
Jag tro föreställningen är mest lämpad för unga i lägre tonåren och inte för yngre barn. Jag tror att man behöver kunna relatera till sig själv väldigt mycket för att binda ihop scenbilderna och få ut maximalt av handlingen som dundrar snabbt förbi i turbofart.
Skådespelare: Alexander Lindman, Maria Grudemo El Hayek
