Dagens barn växer upp i mediekulturens bildflöde. Den digitaliserade barndomen sätter också spår i den nya dramatiken för ung publik. Dramaturgin färgas av internet, från leken med identiteter till youtube-klipp. Dataspelandet influerar teater där barnpubliken styrs som avatarer; i nyskrivna pjäser skildras unga som sugs in på nätet för att söka tillhörighet. Förra året gav Statens medieråd ut Michael Forsmans rapport ”Duckface/Stoneface” om hur sociala medier, onlinespel och bildkommunikation formar dagens 10-13-åringar.
Nu spelas ”Stoneface/Duckface” på Teater De Vill, en skarp, smart och intrikat dialog av Emma Broström. Stoneface måste visa sig stentuff, fast han får mardrömmar av skräckfilm. Duckface vill inte pluta med läpparna, le på rutin, ha behå eller få pandarandiga gråtmascaraögon. De ses i skolan varje dag, men tillhör olika gäng. Båda vill passa in och är rädda för att avslöjas i sin vilsenhet. De drivs in i en brännbar situation av övergrepp, motstånd, skam och skuld. Onlinespelet blir för båda en frizon och tillflyktsort. Och en mötesplats.
Broströms musikaliska text flätar samman deras röster och tankar. Han och hon har sina egna berättelser, men övertar också varandras meningar, spelar med i varandras historier. Som två personer i en. Stoneface och Duckface lever i en tillvaro av selfies, facebook och instagram. Bilderna ses, sprids och länkas. Det gäller att förhålla sig till grupptryck och stereotypa idealbilder för tjejer respektive killar. Att visa den man låtsas vara, inte den man är.