Stoneface/Duckface i Fria Tidningen

Nu har Fria Tidningen recenserat Stoneface/Duckface med mig och Alexander Lindman i rollerna. Så här skrevs det:
http://www.fria.nu/artikel/117306

RECENSION

---

Teater
Stoneface/Duckface
Teater De Vill
Regi: Robert Jelinek
Scenografi: Caroline Romare
Manus: Emma Broström
I rollerna: Alexander Lindman och Maria Grudemo El Hayek

• 

  Alexander Lindman och Maria Grudemo El Hayek.

  FOTO: TIM CLAXTON

STOCKHOLMS FRIA

Uttrycksfull uppsättning om pubertetsproblem

PUBLICERAD: FREDAG 17 APRIL 2015, 16:10

KULTUR

TEATER

Teater De Vills föreställning Stoneface/Duckface, som spelas på scenen Pipersgatan 4, vänder sig till ungdomar, skolor och föräldrar. Den handlar om utanförskap, identitet och att ”passa in”. Pjäsen visar med förhållandevis enkla men uttrycksfulla medel upp svårigheter med att befinna sig puberteten, i glappet mellan barn och vuxenvärld, där man söker sin identitet.

Berättelsen kretsar kring ungdomar som möts nästan varje dag, men inte känner varandra. Stoneface, de coola som syns utåt, och Duckface, de tysta, osäkra. Maria Grudemo El Hayek spelar tjejen som inte vill bli kvinna och avskyr sina bröst, som gömmer sig i sin egen värld. Motsatsen är den tuffe killen, spelad av Alexander Lindman, som av grupptrycket gör och säger saker som han egentligen inte vill.

Robert Jelinek som har regisserat har lyckats ta fram det innersta hos karaktärerna, vilket gör att situationerna blir verklighetstrogna. På ett mycket uttrycksfullt sätt åskådliggörs de problemen som upplevs under puberteten.

De flesta unga människor känner nog igen sig i den här föreställningen. Förhoppningsvis ger den insikt om att de inte är ensamma med sina våndor. Teater De Vill har av tradition vänt sig till ungdomar med uppsättningar som ofta haft identitet som tema. I Stoneface/Duckface har de skapat en pedagogisk föreställning som samtidigt är intensiv och tempofylld, med lagom inslag av musik och koreografi. Trots budskapets allvar är pjäsen lätt att ta till sig och väl anpassad för en ungdomlig publik.

Jens Wallén 

Kulturbloggen om Stoneface/Duckface!

kulturbloggen skrev så här om pjäsen jag spelar nu:

http://kulturbloggen.com/?p=92312

Stoneface Duckface på teater de vill - 

häftig berättarteknik för tonåringar

Skribent: Lotta Altner

Stoneface Duckface
Regissör: Robert Jelinek
Manusförfattare: Emma Broström
Ljussättare: Lina Benneth
Ljuddesign: Fredrik Söderberg
Scenograf: Caroline Romare
– premiär på Teater De Vill den 18 mars 2015

I helvitt börjar vår föreställning. Både scenen och de båda skådespelarna är täckta i vitt, när de möter publiken i denna instängda och kantiga formation. Man får en känsla av att man är i närheten av en whiteboard i ett klassrum eller att man befinner sig på en allmän toalett någonstans. Det är dock en smutsig känsla i denna vita renhet som verkar dölja en hel del. Det känns som om alla bekymmer kan ha ”tipexats” över för att dölja saker man inte får säga eller känna (”Jag sa inte det där ordet man inte får säga”)

Tjejen är duckface, flickan som känner pressen att hon måste le hela tiden, sminka sig och bära bh, trots att hon bara är elva år och faktiskt inte vill. Killen är Stoneface, grabben som gömmer sig bakom solglasögon och som inte vill titta på skräckfilm eller klämma flickor på brösten, men gör i alla fall. Ingen av dem vill gråta så att någon ser eller bli som sina föräldrar. Föreställningen handlar om smärtan att växa upp som tonåring, att en stund vara liten, nästa stor och sedan känna grupptrycket från alla håll att vara någon annat än det man egentligen är. Man måste vara som alla andra, det är ju normen som styr. Båda håller med om att de ”Forever alone” som kommer att gälla. Det är enda sättet att överleva sin uppväxt.

Det häftigaste med föreställningen är berättartekniken. Skådespelarna byter snabbt och effektivt karaktärer med varandra och berättar båda sina historier samtidigt. Ingen kronologisk ordning alls. Det gör verkligen inget att man inte vet vems historia man följer. Det är lite som att söka på Google, man har fler fönster och berättelser igång samtidigt. Dessutom kan man klicka vidare på ett spår, för att sedan klicka sig tillbaka. De är en, men också två, och deras berättelser går ihop.

Den enda gången som karaktärerna verkar känna någon form av inre lugn, frid och harmoni med sig själv är när de dyker in i ett chattrum. Där kan de skapa sin egen värld och dölja de sidor de vill och bejaka andra. Det är också i detta chattrum som de slutligen finner varandra och flyr från den påtvingade vardagsformen,”IRL” (in real life).
Tempot i föreställningen är mycket hög, precis som i en actionfilm med många klipp. Jag känner hur mitt hjärta börjar slå snabbare. Vi upplever den vardag som nog många unga upplever idag. Ingen ro alls, utan snabbt och med massor av intryck hela tiden. Man måste konstant dokumentera sitt liv och vara med, och det man förlorar i hastigheten är sin egen utvecklig och sig själv.

Jag tro föreställningen är mest lämpad för unga i lägre tonåren och inte för yngre barn. Jag tror att man behöver kunna relatera till sig själv väldigt mycket för att binda ihop scenbilderna och få ut maximalt av handlingen som dundrar snabbt förbi i turbofart.

Skådespelare: Alexander Lindman, Maria Grudemo El Hayek

Stoneface/Duckface

http://mobil.svd.se/kultur/traffsakert-om-grupptryck-och-konsroller_svd-4435769

där är en länk. Det är Svenska Dagbladet som skrivit om pjäsen jag spelar nu. Stoneface/Duckface.

Om ni inte orkar gå in på länken så kan ni läsa den här:

BARNTEATER

STONEFACE/DUCKFACE

Teater De Vill, StockholmText: Emma Broström. Regi: Robert Jelinek. Medv: Alexander Lindman och Maria Grudemo El Hayek.

Uppdaterad kl 11:16, 25 mars 2015

Dagens barn växer upp i mediekulturens bildflöde. Den digitaliserade barndomen sätter också spår i den nya dramatiken för ung publik. Dramaturgin färgas av internet, från leken med identiteter till youtube-klipp. Dataspelandet influerar teater där barnpubliken styrs som avatarer; i nyskrivna pjäser skildras unga som sugs in på nätet för att söka tillhörighet. Förra året gav Statens medieråd ut Michael Forsmans rapport ”Duckface/Stoneface” om hur sociala medier, onlinespel och bildkommunikation formar dagens 10-13-åringar.

Nu spelas ”Stoneface/Duckface” på Teater De Vill, en skarp, smart och intrikat dialog av Emma Broström. Stoneface måste visa sig stentuff, fast han får mardrömmar av skräckfilm. Duckface vill inte pluta med läpparna, le på rutin, ha behå eller få pandarandiga gråtmascaraögon. De ses i skolan varje dag, men tillhör olika gäng. Båda vill passa in och är rädda för att avslöjas i sin vilsenhet. De drivs in i en brännbar situation av övergrepp, motstånd, skam och skuld. Onlinespelet blir för båda en frizon och tillflyktsort. Och en mötesplats.

Broströms musikaliska text flätar samman deras röster och tankar. Han och hon har sina egna berättelser, men övertar också varandras meningar, spelar med i varandras historier. Som två personer i en. Stoneface och Duckface lever i en tillvaro av selfies, facebook och instagram. Bilderna ses, sprids och länkas. Det gäller att förhålla sig till grupptryck och stereotypa idealbilder för tjejer respektive killar. Att visa den man låtsas vara, inte den man är.

Regissören Robert Jelinek låter den vita scenen blixtra, ett flimmer av mobilkamerabilder. Dataspelsvärlden projiceras på väggarna. Rummet dallrar av 11-åringens akuta livsfrågor; kroppar som spränger, frustration och förvirrad ensamhet. Tunn hud och stora känslor. Vuxenvärlden är skrämmande och obegriplig. De vitklädda skådespelarna Alexander Lindman och Maria Grudemo El Hayek kombinerar ett fysiskt spel med intensivt tempo och sårbar autenticitet. De bjuder den unga publiken på igenkänning och inbjuder till reflektion. Visst kan man genomskåda och överskrida de genusnormer som begränsar.

Karin Helander


Vill ni komma och titta på pjäsen så spelar vi dagtid på Teater De Vill, Pipersgatan 4: 
26/3 kl 10.00 och 12.30
27/3: 10:00 och 12:30
 1/4 kl 10:00 och 13:00
14/4 kl 9.30 och 11:30 22/4 kl 10:00 och 12:30 4/5 kl 10:00 och 13:00 5/5 kl13:00 6/5 nån tid på dagen men jag vet inte när

helsingborg

Jag är på turné´i Helsingborg och spelar Den Okända Resan på Dunkers kulturhus.
Kolla Dunkers:

Coolt eller hur! Här spelade jag 1 föreställning idag. I morgon, tisdag och onsdag spelar vi 2 om dan. 

Tjoho.

-Men Maria, om en skulle vilja komma och hälsa på dig i Helsingborg, vart ska en bege´sig då? 

-Hotell Maria  vid Marias Tapas bar, vid Mariakyrkan på Mariagatan. Mvh Maria 

Sigtunabygden

I dag skriver jag i bloggen att nån annan har skrivit om när jag leker teaterfröken.
Jag är ju inte bara en talangfull skådis utan även utbildad teaterpedagog.



http://www.unt.se/sigtunabygden/kultur/skadespelare-lar-ut-i-yster-form-3481546.aspx

TEATER Genom bidraget Skapande skola får ungdomar fler möjligheter till kulturupplevelser under skoltid. I år använder Sigtuna kommun ­bidraget bland annat för ett teaterprojekt där eleverna lär sig av professionella skådespelare.

Olika årskurser: ettan, sexan och sjuan från fyra skolor i kommunen. Sigtunabygden hälsar på hos en av skolorna, S:t Olofs skola i Sigtuna, under den första dagen av Skapande skola.

Det är en klass med 28 ungdomar i årskurs 7. Skådespelarna Maria ­Grudemo El Hayek och Tobias­ Andersson från Teater De Vill blir deras teater­lärare för dagen.

– Många tror att man föds till skådespelare. Man vaknar upp en dag och råkar vara världens bästa skådespelare. Att det är tur, men det är inte sant, inleder Tobias Andersson.

Skådespelare tränar hela tiden, menar han. Den dagen får ungdomarna öva på saker som skådespelare tränar på om och om igen: Närvaro, impuls, bejaka, status och vilja.

– Det allra viktigaste är närvaron, säger Tobias Andersson.

Han menar att man alltid tänker på många and­ra saker, så att man ofta inte är närvarande. Men man behöver lyssna – på riktigt.

Den första övningen handlar om att berätta vad man själv är bra på. Den delen går lätt. Alla är bra på något. Men senare kommer en överraskande uppföljning: elever­na behöver återberätta vad kompisen bredvid har sagt, vilket inte är så lätt för alla, då man inte har varit riktigt närvarande.

– Det är viktigt att lyssna och vara närvarande. För står man där och tänker på annat så kommer man att glömma vad man ska säga och göra och pjäsen blir jättedålig, förklarar Tobias Andersson poängen med övningen.

Eleverna fattar uppgiften, och gör bättre ifrån sig under de följande övningarna där de tränar konsten att se, lyssna och känna ordentligt.

Det blir livligt när ungdomarna får göra en speciell övning där de går runt i klassrummet, när teater­pedagogen ropar ”bil” ska de sträcka ut armarna framför sig och hålla still. När han ropar ”duva” ska ungdomarna huka och skydda sitt huvud.

Ungdomarna kan inte hålla sig för skratt. Elever­na Jesper Engman och Tony Abdallah tycker att det är kul.

– Övningarna gör att vi lär känna varandra bättre, säger Tony Abdallah.

Alexander Petterson tycker att det är häftigt.

– Man känner sig inte nervös för alla gör samma sak, säger han.

Är det en bra satsning?

– Oh ja! säger Tony Abdallah som uppskattar att ha en skådespelare som peda­goger för en dag.

Syftet med projektet i Skapande skola är att eleverna ska få prova på att uttrycka sig och öva med professionella ­skådespelare. Under processen ska varje klass bygga upp en föreställning var på temat ”Resa och kommunikation” med manus inspirerat av barnens idéer.

– Utifrån elevernas tankar skriver dramatiken Robert Jelinek ett unikt manus till varje klass. Vi repeterar sedan med eleverna. Efter­som alla har varit med om samma process kommer alla ha en ­förståel­se för hur man ska bete sig som publik. Alla får samma­ slags övning, så de kommer att ha förståelse för varandra, säger teaterpedagogen Maria Grudemo El Hayek från Teater De Vill.

I januari blir det sex före­ställningar på Kulturum i Märsta, men det är oklart om de blir öppna för en större publik.

Skapande skola är ett tredelat projekt där eleverna erbjuds även att arbeta med Sigtuna Museum och Konsthall Märsta.

Text och Bild Jeanina Santiago

Dagens moodboard

Denna vecka är andra veckan i rad som jag och kollegor från Teater De Vill är i Järfälla o pratar med kloka mellanstadie-elever om identitet; vad består en människa av, grupptillhörighet, förväntningar, fördomar och drömmar. Hur påverkas ens identitet utifrån andras bild av mig?

Och så spelar vi teater såklart. 

En del av min person gillar färgglada saker. Dagens moodboard: 

Bil o miniräknare mot prickig bakgrund

radiointervju

Hej hej.
Maria Grudemo El Hakej är en tjej som är väldigt lik mig och visst också spelar i "Den okända Resan" på Teater De Vill.
Hon och mina kollegor blev intervjuade av p4 för nån månad sedan. Dom fick spela upp en snutt ur pjäsen i radiomicken, det låter inte som världens bästa skådespeleri...men det gör inget för jag är ju inte med, det är Maria Grudemo El Hakej som är med.

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=103&artikel=5817959

Ps. Ibland tänker jag att det skulle kunna vara kul om människor kunde lära sig mitt namn.
Expressen gjorde mig en gång för länge sen till en man vid namn Mario. Det är svårt det där…med namn, typ Maria...http://www.expressen.se/nyheter/3-filmpremiarer-i-ett-i-linkoping/

omnämnd i medierna

Igår var vi med i tidningen. Här är artikeln: 

Sundsvall

I Onsdags efter föreställningarna for vi från Åsele till Sundsvall. På vägen mötte vi massa renar som gick över vägen, det var fint. Sen såg jag en räv. Den var också fin. Den satt på en åker vid en buske.

renar

När vi kom fram till Sundsvalls teatern (scenkonstbolaget.se) så byggde vi scenen sen gick vi och såg Making Senses, en pjäs av Ögonblicksteatern i Umeå och Al Harah i Betlehem.
"Pjäsen behandlar villkor kopplade till kön och funktionalitet i de båda länderna". 
Den var bra. http://www.ogonblicksteatern.se/repertoar/forestallningar/making-senses/



I går spelade vi två lyckade spelningar. I dag med. Sen åker vi hem till Stockholm. En hel lördag får jag vara hemma sen åker vi till Borås och spelar på Borås Stadsteater hela veckan. Lördagen den 12e april har vi offentliga föreställningar, då får ni komma o titta. Jag fyller år då.

vi spelar på stora scenen

on the road again

                                                               Typ kvart över 8 åkte vi från Gävle i morse.

Vi gick in i en stor godisaffär när vi åkte förbi Örnsköldsvik. 

Jag fotade en Bart-läsk och en godispizza. Sen åkte vi vidare. 

Nu är vi i Umeå. Vi ska stanna o fika här med en blodssyster. 

Premiär

Idag hade vi premiär på pjäsen jag jobbat med - först med research i höstas och sen med repetitioner de senaste veckorna. Nu fortsätter arbetet med "Den okända resan", typ 2 föreställningar per dag fram till sommarn.
Om ni vill komma får ni komma den 24e mars eller den 27e april. Men boka fort, biljetterna tar slut snabbt.

ett jobb att dö för.

När en har roligt medan en jobbar och ens jobb är på en barnteater som är samhällspolitiskt aktiv, har nästan platt organisation, har ny funkistoa, är medvetna om det positiva av att ha en varierad grupp anställda och använder "hen" i manuset i pjäsen om flykt och flyktingskap. Då  är det så skönt att en kan säga "hallå, skulle vi kunna säga nåt annat än "mamma och pappa" i pjäsen på några ställen, vi kan väl åtminstone säga "föräldrar"…och regissören/manusförfattaren säger att "nä, vi säger mamma och mamma istället" då blir en glad.  Då går det lätt att säga nej till jobb i sydafrika en vecka och 65 000 kr i lön, för då inser en att en har världens bästa jobb!

Lusten i Malmö

Hej bloggen.

I Torsdags spelade vi "Den okända resan" på Stjärnkalaset. Efter bara fyra dagars rep lyckades vi få ihop de första typ 40 minutrarna av pjäsen, det blev som en trailer kan en säga.

I helgen har jag varit i Malmö. På lördagen planerade Saga och jag inför söndagen. På söndagen hade vi gruppsamtal där vi diskuterade sexuell identitet, drömscenarior, sex-livslinje, lust och njutning, jag vs  jag i relation till andra och samhället. Det var så himla intressant.
I måndags (alltså i går) spelade Saga och jag in lite pod. Vi var så himla trötta i huvet efter att ha pratat sex hela helgen så jag vet inte om det kom ut nåt smart. Snart ska vi klippa i det inspelade materialet och sen ska vi spela in mer och så småningom kommer vi lägga upp det på internetset.

Vi har tex pratat om

att bebisar kan få orgasm medan de ligger i magen. Fast sen lärde jag mig att det kanske inte men i alla fall så att pojkbebisar har fått erektion i magen.
att i västerländsk kultur definieras ens identitet utifrån hur en vill ha sex…typ jag ÄR det sexet jag har. Typ hetro, homo….men i andra kulturer GÖR en sexuella handlingar, alltså en behöver inte vara hetro bara för att en provar heteosex en gång.
Vi har också pratat om grupponani och att leka nakenlekar som barn.

Tack till Kontxt  för att vi fick sitta i era lokaler och för att alla var så himla snälla. 

Fl Fl Fl Flykt

De senaste veckorna har varit lite hektiska.

Jag har spelat in lite med Specialisterna.

Jag har varit på bröllop där dresscoden var brudkläder.

Jag har varit och researchat inför den kommande föreställningen "Den okända resan". Vi har pratat om flykt. 

Jag har börjat repa på "Den okända resan". Den handlar om flykt. 

I morgon har trailern för " Den okända resan" premiär på Stjärnkalaset!

Sen blir den fest. 

Sen drar jag till Malmö och LUST-projektet drar igång! 

Och så fortsätter jag med Kaiserin förstås, alltid Kaiserin. 

Och förresten har jag typ köpt bil. Nu är det bara körkortet som saknas. Tut Tut.


Här kan en läsa mer om Den okända resan: http://pedagogstockholmblogg.se/kulan/2014/01/20/en-forestallning-vaxer-fram/

tomma löften

För ett tag sen sa jag att snart skulle det börja hända spännande grejer i bloggen. Jag ljög.

reklam: snart är det premiär för föreställningen jag är med i. I mars måste jag alltså ha körkort så att jag kan köra bil på turné över Svea Rike.