Jag var bara ett litet barn när det hände. Minns inte så mycket av det alls faktiskt. Kanske handlar det om förträngning? En har ju hört att en kan förtränga traumatiska händelser med någon slags försvarsmekanism som kroppen sätter igång.
I vilket fall som helst så minns jag det som ett uppvaknande. Ett brutalt uppvaknande.
Platsen, där jag dittills levt mitt liv, var varm och mysig. Lugnande vågskvalp-ljud vaggade mig mellan sömn och vaket tillstånd. Så plötsligt vändes min tillvaro upp och ned. Jag sögs ut som genom ett jättetrångt rör. Alltså jättetrångt!
Det kändes som om hela jag skulle sprängas i bitar, eller mosas sönder! Min kropp trycktes på från alla håll och kanter. Som om jag befann mig i en sådan där bilpressarmaskin som fullkomligt plattar sönder bilar så det bara blir en pytteliten fyrkant kvar. Eller, finns dom på riktigt? Det kanske bara är på film och i tecknade serier de finns. När jag var runt 10 år, alltså 10 år äldre än när den här berättelsen tar sin början, så samlade jag på Garbage pail kids- kort. Det var tecknade kort föreställande barn, i minst sagt knipiga (läs: blodiga, groteska) situationer. En fick sådana kort i tuggummipaket och jag och min bror samlade på dem. Ett av mina kort föreställde ett barn som hade blivit mosad i en sådan press. Ja, ni skulle fatta känslan precis om ni visste vilket kort jag menar. Alltså känslan av att bli mosad, som om min hjärna skulle tryckas ut ur mina öron och jag skulle pressas sönder i små beståndsdelar. Blod och köttslamsor skulle vara det enda kvar av mig. Det var det värsta jag varit med om, dittills. Nu har jag så klart fått lite distans till den där smärtan. Eftersom jag var så liten kanske jag upplevde smärtan som värre än vad den var? Om jag till exempel ramlar och slår mig nu, verkligen slår mig, då gråter jag ändå inte lika mycket som jag grät då. För jag grät, högt, okontrollerat och fullständigt hämningslöst.
Jag vet inte hur länge den där tunnelepisoden pågick men efter vad som kändes som en evighet, såg jag till slut ett ljus. Längst bort, i slutet av det där röret lyste någon med en stark lampa rakt i ansiktet på mig. Det var kallt och där ute stod massa folk som jag inte kände överhuvudtaget.
Det var så himla otäckt, Det är nog det tydligaste minnet jag har av allt det där. Det är otroligt läbbigt att slitas från sin trygga tillvaro och slungas ut i något främmande.
Vad händer nu? Var är jag? Vilka är ni? Jag hade så många frågor men inte förmågan att kommunicera med dessa människor som bara stod där ute och väntade på mig. Så jag fortsatte gråta.
Förresten, det var ju rätt häftigt att alla faktiskt väntade på mig, lilla mig. Där hade jag legat helt ovetandes om världen utanför och så var det massa folk som hade planerat och förberett för min ankomst. Som att jag var känd eller nåt.
I alla fall så blev allt bra, slutet gott allting gott. Men det är ett sånt där minne som finns kvar i mig på nåt vis. Eller..ja, nej jag kommer ju inte ihåg det så bra , det är mer en känsla jag har.
