torsdag 1 oktober 2015

Dagens Facebookstatus

Dagen har varit kul och peppig. Jag sov lite middag och sen jobbade jag vidare. I morgon åker jag till Gbg och Kaiserin och det blir kul.
Förkylningen är bättre.
För att läsa exakt samma sak någon annanstans, gå in på http://minhemligablogg.blogspot.se/2015/10/dagens-facebook-status.html

fredag 25 september 2015

Blaue Frau, Emil och blommorna

jag har ont i huvet. det är trist, för det gör ont. Nåt som inte gjorde ont i huvet var när jag såg min bror spela i Blaue fraus SOME PLANTS NEED MORE LIGHT THAN OTHERS, BUT ALL NEED AT LEAST A LITTLE.



Fråga mig inte vad den handlade om för det vet jag inte, förutom att handlingen utspelade sig efter typ Den stora katastrofen då alla förutsättningar förändrats... Handling är så himla oviktigt ibland. Pjäsen uppfyllde mig med en himla härlig känsla och nu, några dagar senare är den liksom ännu bättre. Tex blev jag fejk-healad mot min mensvärk och allmänna oro som jag hade och det kändes väldigt fejk-bra efteråt. Att må bra utåt är lite av min specialitet.
I alla fall så är min bror, Emil, världens bästa skådis och människa. 
Allt som oftast vill teaterfolk sätta honom i roller som en stor och bufflig man, bl.a. bara för att min bror råkar vara man och har mörkt hår och skägg och det är ju lite förutsägbart men  Blaue Frau lät honom blomma som den mjuka lilla gullrosen han är. Heja min bror! Heja Blaue Frau. Heja flum och heja inspirationen som jag fick! 

Ett av mina mål i livet är att få jobba med honom igen. Heja oss! Grudemo El Hayek rules.



torsdag 24 september 2015

Panda Diplomacy

Jag har tappat det. Bloggandet. 
Men för att ändå visa att jag gör andra saker så berättar jag nu att jag ska göra en performance i dag. 
Med Curandi Katz. http://nkatz.org/curandikatz/
Idag ska vi göra Panda Diplomacy. 



Panda Diplomacy
Performance for a Swedish living room by Curandi Katz 
curated by Chiara Nuzzi 

24th – 27th September 2015, Hornsgatan 58, Stockholm
Opening: Thursday the 24th of September 2015, from 6 pm to 10 pm
25th and 26th: 5 pm to 8 pm 
27th September: from 4 pm to 7 pm


The artistic intervention Panda Diplomacy is the outcome of a dialogue initiated by curator Chiara Nuzzi with artists duo Curandi Katz in the frame of 2015 session of CuratorLab international research programme at Konstfack University. The dialogue originated from the reflection about what concepts like migration, otherness, togetherness, soft power, cultural integration and resistance are, how they relate in art and life and how the postcolonial condition might characterize our contemporary society. Curandi Katz’s artistic process and their work face such issues involving and filtering them through the concept of the family as an active strategy in the artistic practice, contextualizing such an idea in a country very dedicated to the care of children’s life and education as Sweden is.

In the living room of a private house in Stockholm, an impromptu dubbing system is set up for a muted screening of the Japanese animation Panda! Kopanda! whose main character represents a loose appropriation of the Swedish childhood icon Pippi Longstockings. The private house, open to the public on specific hours for the duration of four days, hosts karaoke-like sessions of dubbing: participants can dub in real-time the show into Swedish and spectators in the living room can witness the live performance adaptation of Panda! Kopanda! into the Swedish version Panda! Heja, Panda!.

During the first evening of the screening, the performance features the appearance of Swedish performers and actors Emelie Jonsson, Maria Grudemo El Hayek and David Fukamachi Regnfors. Audience members are free to enjoy the party, take part, take over a character and become performers themselves.

Panda Diplomacy represents empowerment strategies for different communities, focusing on how art practice and education play a pivotal role in the postcolonial discourse and presenting itself as an artistic active de-colonizing gesture. By realizing alternative forms of life at once oppositional and creative, the physical gesture staged by Curandi Katz proposes creative ways to reorganize the political, the familial and the artistic spaces. Such ideas and methodology will be further developed by the artists during an artistic residency at the Italienska Kulturinstitutet in Stockholm in 2016.

The project is accompanied by a publication featuring texts by Curandi Katz, Chiara Nuzzi and Veronica Wiman, with further visual interventions by the artists.

Project supported by:

CuratorLab - Konstfack University of Stockholm, Italienska Kulturinstitutet “C. M . Lerici”, Stockholm and Raketa Collective.

onsdag 29 april 2015

fredag 17 april 2015

Stoneface/Duckface i Fria Tidningen

Nu har Fria Tidningen recenserat Stoneface/Duckface med mig och Alexander Lindman i rollerna. Så här skrevs det:
http://www.fria.nu/artikel/117306

RECENSION


Teater
Stoneface/Duckface
Teater De Vill
Regi: Robert Jelinek
Scenografi: Caroline Romare
Manus: Emma Broström
I rollerna: Alexander Lindman och Maria Grudemo El Hayek
  • Alexander Lindman och Maria Grudemo El Hayek.
STOCKHOLMS FRIA

Uttrycksfull uppsättning om pubertetsproblem

Teater De Vills föreställning Stoneface/Duckface, som spelas på scenen Pipersgatan 4, vänder sig till ungdomar, skolor och föräldrar. Den handlar om utanförskap, identitet och att ”passa in”. Pjäsen visar med förhållandevis enkla men uttrycksfulla medel upp svårigheter med att befinna sig puberteten, i glappet mellan barn och vuxenvärld, där man söker sin identitet.
Berättelsen kretsar kring ungdomar som möts nästan varje dag, men inte känner varandra. Stoneface, de coola som syns utåt, och Duckface, de tysta, osäkra. Maria Grudemo El Hayek spelar tjejen som inte vill bli kvinna och avskyr sina bröst, som gömmer sig i sin egen värld. Motsatsen är den tuffe killen, spelad av Alexander Lindman, som av grupptrycket gör och säger saker som han egentligen inte vill.
Robert Jelinek som har regisserat har lyckats ta fram det innersta hos karaktärerna, vilket gör att situationerna blir verklighetstrogna. På ett mycket uttrycksfullt sätt åskådliggörs de problemen som upplevs under puberteten.
De flesta unga människor känner nog igen sig i den här föreställningen. Förhoppningsvis ger den insikt om att de inte är ensamma med sina våndor. Teater De Vill har av tradition vänt sig till ungdomar med uppsättningar som ofta haft identitet som tema. I Stoneface/Duckface har de skapat en pedagogisk föreställning som samtidigt är intensiv och tempofylld, med lagom inslag av musik och koreografi. Trots budskapets allvar är pjäsen lätt att ta till sig och väl anpassad för en ungdomlig publik.

onsdag 1 april 2015

Min hemlighet

Hej.
Jag har hållit det lite hemligt för jag visste inte riktigt hur det skulle bli, om jag ville "gå ut" med det eller inte... I går gick "Min Hemlighet"  på 3an med mig i huvudrollen.



Jag grät hela tiden under inspelningsdagarna på flit, blev lite rädd att jag skulle bli den nya "helena bergström" men dom klippte ihop det så bra så det kändes inte för mycket.

Om du vill se mig ha sex och prata o va ledsen så kan du göra det här:

tv3 Jag har sex och mår dåligt



citat från folk om mig:

DJÄVLAR vad bra du var i filmen på tv3 igår!!!! Blev grymt imponerad och rörd av att en ungdomsbekant blivit så bra som du var!!

Något av det bästa jag sett svensk film producera faktiskt. Otroligt trovärdig monolog samt dialog! 

Du är så jäkla bra.

Tjohooo! Vad bra du är! Du är bäst!

MERA MERA JAG VILL HA MERA

Du var Skit braaaaaa . Jag gick på det och TÅRÖGD. 

här kommer man hem från Quiz o så är Maria på TV!!

Ok då, dom flesta citat kommer från familj o vänner men vaddå, det är ju citat!






onsdag 25 mars 2015

Kulturbloggen om Stoneface/Duckface!

kulturbloggen skrev så här om pjäsen jag spelar nu:

http://kulturbloggen.com/?p=92312

Stoneface Duckface på teater de vill - 


häftig berättarteknik för tonåringar

Skribent: 
stonefaceduckface
Stoneface Duckface
Regissör: Robert Jelinek
Manusförfattare: Emma Broström
Ljussättare: Lina Benneth
Ljuddesign: Fredrik Söderberg
Scenograf: Caroline Romare
– premiär på Teater De Vill den 18 mars 2015
I helvitt börjar vår föreställning. Både scenen och de båda skådespelarna är täckta i vitt, när de möter publiken i denna instängda och kantiga formation. Man får en känsla av att man är i närheten av en whiteboard i ett klassrum eller att man befinner sig på en allmän toalett någonstans. Det är dock en smutsig känsla i denna vita renhet som verkar dölja en hel del. Det känns som om alla bekymmer kan ha ”tipexats” över för att dölja saker man inte får säga eller känna (”Jag sa inte det där ordet man inte får säga”)
Tjejen är duckface, flickan som känner pressen att hon måste le hela tiden, sminka sig och bära bh, trots att hon bara är elva år och faktiskt inte vill. Killen är Stoneface, grabben som gömmer sig bakom solglasögon och som inte vill titta på skräckfilm eller klämma flickor på brösten, men gör i alla fall. Ingen av dem vill gråta så att någon ser eller bli som sina föräldrar. Föreställningen handlar om smärtan att växa upp som tonåring, att en stund vara liten, nästa stor och sedan känna grupptrycket från alla håll att vara någon annat än det man egentligen är. Man måste vara som alla andra, det är ju normen som styr. Båda håller med om att de ”Forever alone” som kommer att gälla. Det är enda sättet att överleva sin uppväxt.
Det häftigaste med föreställningen är berättartekniken. Skådespelarna byter snabbt och effektivt karaktärer med varandra och berättar båda sina historier samtidigt. Ingen kronologisk ordning alls. Det gör verkligen inget att man inte vet vems historia man följer. Det är lite som att söka på Google, man har fler fönster och berättelser igång samtidigt. Dessutom kan man klicka vidare på ett spår, för att sedan klicka sig tillbaka. De är en, men också två, och deras berättelser går ihop.
Den enda gången som karaktärerna verkar känna någon form av inre lugn, frid och harmoni med sig själv är när de dyker in i ett chattrum. Där kan de skapa sin egen värld och dölja de sidor de vill och bejaka andra. Det är också i detta chattrum som de slutligen finner varandra och flyr från den påtvingade vardagsformen,”IRL” (in real life).
Tempot i föreställningen är mycket hög, precis som i en actionfilm med många klipp. Jag känner hur mitt hjärta börjar slå snabbare. Vi upplever den vardag som nog många unga upplever idag. Ingen ro alls, utan snabbt och med massor av intryck hela tiden. Man måste konstant dokumentera sitt liv och vara med, och det man förlorar i hastigheten är sin egen utvecklig och sig själv.
Jag tro föreställningen är mest lämpad för unga i lägre tonåren och inte för yngre barn. Jag tror att man behöver kunna relatera till sig själv väldigt mycket för att binda ihop scenbilderna och få ut maximalt av handlingen som dundrar snabbt förbi i turbofart.
Skådespelare: Alexander Lindman, Maria Grudemo El Hayek