Länge vandrade jag i de jämtländska skogarna. Ensam, frusen och vilse var jag. Ni ropade men jag hörde inte och när jag skrek efter hjälp var det redan försent. Ni hade redan gett upp sökningen efter mig, ni hade gett upp hoppet. "Hon är borta för alltid" sa man. "Hon kommer inte tillbaka", "Vi har förlorat henne".
Jag var både rädd och arg. Arg på mig själv för att jag gav mig i väg. Rädd för jag visste inte om jag skulle klara det. Tänk om jag aldrig återser mina nära och kära, tänkte jag.
När fyrtio dagen passerat lade jag mig under en tall för att sova. Feberdrömmarna höll mig vaken. Jag drömde om barn, jag drömde om rosa, jag drömde om människor som ville mig illa. Jag vaknade den femtionde dagen. Jag var mager men jag var vid liv.
Nu började den långa vandringen hem. Jag lokaliserade mig med hjälp av solen, myrstackar och ett järnvägsspår och slutligen kom jag fram. Jag är här nu!
Vänner! Jag är tillbaka!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar