Jag var hjälplös, fastbunden med händerna bakom ryggen, vid en stol mitt i ett källarrum.
Ur skuggorna i hörnet av rummet klev en ung kvinna fram. Hon var späd och underbart vacker men hennes ögon brann av hat.
-Minns du mig? sa hon
Jag var fortfarande omtöcknad av slaget i huvudet och kunde inte riktigt tänka klart. Min hjärna arbetade febrilt men jag kunde inte minnas att jag någonsin träffat denna skönhet förut.
-Förlåt, men jag tror aldrig vi träffats. sa jag. Mitt namn är Fabricio Bellodonni
-Spela inte dum nu...väste hon och tog några steg närmre mig.
-Jag talar sanning. Jag skulle aldrig för mitt liv kunna glömma en sådan fantastisk skapelse som ni...om ni ursäktar min framfusighet. sa jag med min muskiga röst.
-Mitt namn är Ellionora Moltibellari. Du försökte döda mig för några år sedan...med den här kniven!
Hon tog fram en enorm kniv och höll den mot min strupe. Jag hade just lyckats krångla mig ur repen som var knutna runt mina händer. Utan att hon hann reagera slet jag upp de sista knutarna, tog kniven ur händerna på henne och tryckte henne mot mig.
Jag kunde känna hennes rädda men samtidigt eggade andetag då jag närmade mitt ansikte mot henne.
-Jag tror du misstar mig för min ondskefulle tvillingbror Bertromano. Se in i mina bruna ögon, Bertomano har isblå ögon och är en riktig skurk. Jag däremot, tror att jag skulle kunna hjälpa dig att hämnas på honom...om du litar på mig, vill säga.
Jag kysste henne passionerat och hon besvarade den.
Hon sjönk, nästan svimfärdig av upphetsning ner på stolen där jag nyss suttit.
Jag plockade upp en blombukett som låg på golvet och sträckte ut min hand mot henne.
-Litar du på mig?
hahahaha! jag döööör! (lilla döden)
SvaraRadera