just ja, jag skulle ju blogga

Jag glömde återigen bort att jag har en blogg. 
Jag tror fortfarande att den är hemlig för andra att läsa. det är så jag vill ha det tills vidare i alla fall.


I går gick jag och köpte mycket användbara böcker och blev inspirerad och fylld med lärdom. Nu fattas bara lite pengar så kan jag starta de bästa teaterprojekten i världen!! hurra för mig.


Sen tittade jag på en dansföreställning om arkitektur och rum, på arkitekturmuseet. Det var kul. Framförallt gillade jag slutet, dansarna försvann in i olika skrymslen och vrår i rummet, i stället för att göra sorti. Skoj skoj. 


Nu börjar jag känna mig lite friskare oxå, det tog ett tag. Bara lite hosta och snor kvar. 


I går skrev jag en text till Kaiserins nästa radioprogram. Ska nog ändra lite i den men är i alla fall nöjd med första delen av texten.

ett blogginlägg

eftersom jag har lite svårt att komma igång med de kreativa texterna men jag gillar att skriva lite bara så tänkte jag att jag helt enkelt kan använda bloggen till att blogga.
i helgen har jag varit i götlaborg och träffat fint folk och firat Kalina (storlina) som hade nånslags födelsedagsfirande/fest. det var kul. vi dansade och sjöng och sen avslutades natten med eld i skogen med whiskey och kulning.

nu är jag tillbaka i stockholm och idag har jag bara varit själv. Har inte sovit så bra för jag hostar på nätterna så jag tog det lugnt och sov lite mitt på dagen.
Jag var på projektledar-arbetsintervju igår. det verkar spännande. hoppas hon fattade hur bra jag är. kanske.

Jag har ungefär sedan 15tiden idag varit rätt trött på att umgås med mig själv. Jag är kan vara rätt tråkig att hänga med efter ett tag. Sen gick jag till biblioteket och hittade en seriebok av en kille som hette hans lindström som hade ritat om feminister- han verkar helt störd i snopphuvet. jag blev arg och sur. Lånade några andra böcker och gick hem. läste lite och råkade slumra till igen. Tur att pappa ringde och väckte mig.
Nu ska jag dricka te och äta smörgås med jordnötsmör och gurka.

efter vårt lilla möte

ett brev till hanna


igår var jag duktig och mailade och ringde folk som skulle ringas och mailas. sen gick jag till banken. sen gick jag hem till hanna. hanna du är ju en av mina två inbjudna läsare men jag tror inte Lina läser denna blogg.

i alla fall så är det roligt att vara kreativ och igår sa jag att jag började komma in mer o mer i den kreativa andan men så kom jag på att jag inte riktigt hittat till den skriv-kreativiteten som jag önskar ska komma tillbaka.
istället vill jag måla om mitt kök, rita och fylla i med akvarellfärg, skulle även vilja bygga nåt.

idag åker jag till norr och du åker till västkusten.

ps. till lina: får du ett mail om att jag har lagt upp detta på min blogg? i så fall så är det ju jättetaskigt att skriva ett brev tillägnat hanna.För att väga upp denna elakhet får du här ett härligt "ps". Det var väl fint av mig. puss

min födelse

Jag var bara ett litet barn när det hände. Minns inte så mycket av det alls faktiskt. Kanske handlar det om förträngning? En har ju hört att en kan förtränga traumatiska händelser med någon slags försvarsmekanism som kroppen sätter igång.

I vilket fall som helst så minns jag det som ett uppvaknande. Ett brutalt uppvaknande.

Platsen, där jag dittills levt mitt liv, var varm och mysig. Lugnande vågskvalp-ljud vaggade mig mellan sömn och vaket tillstånd. Så plötsligt vändes min tillvaro upp och ned. Jag sögs ut som genom ett jättetrångt rör. Alltså jättetrångt!

Det kändes som om hela jag skulle sprängas i bitar, eller mosas sönder! Min kropp trycktes på från alla håll och kanter. Som om jag befann mig i en sådan där bilpressarmaskin som fullkomligt plattar sönder bilar så det bara blir en pytteliten fyrkant kvar. Eller, finns dom på riktigt? Det kanske bara är på film och i tecknade serier de finns. När jag var runt 10 år, alltså 10 år äldre än när den här berättelsen tar sin början, så samlade jag på Garbage pail kids- kort. Det var tecknade kort föreställande barn, i minst sagt knipiga (läs: blodiga, groteska) situationer. En fick sådana kort i tuggummipaket och jag och min bror samlade på dem. Ett av mina kort föreställde ett barn som hade blivit mosad i en sådan press. Ja, ni skulle fatta känslan precis om ni visste vilket kort jag menar. Alltså känslan av att bli mosad, som om min hjärna skulle tryckas ut ur mina öron och jag skulle pressas sönder i små beståndsdelar. Blod och köttslamsor skulle vara det enda kvar av mig. Det var det värsta jag varit med om, dittills. Nu har jag så klart fått lite distans till den där smärtan. Eftersom jag var så liten kanske jag upplevde smärtan som värre än vad den var? Om jag till exempel ramlar och slår mig nu, verkligen slår mig, då gråter jag ändå inte lika mycket som jag grät då. För jag grät, högt, okontrollerat och fullständigt hämningslöst.

Jag vet inte hur länge den där tunnelepisoden pågick men efter vad som kändes som en evighet, såg jag till slut ett ljus. Längst bort, i slutet av det där röret lyste någon med en stark lampa rakt i ansiktet på mig. Det var kallt och där ute stod massa folk som jag inte kände överhuvudtaget.

Det var så himla otäckt, Det är nog det tydligaste minnet jag har av allt det där. Det är otroligt läbbigt att slitas från sin trygga tillvaro och slungas ut i något främmande.

Vad händer nu? Var är jag? Vilka är ni? Jag hade så många frågor men inte förmågan att kommunicera med dessa människor som bara stod där ute och väntade på mig. Så jag fortsatte gråta.

Förresten, det var ju rätt häftigt att alla faktiskt väntade på mig, lilla mig. Där hade jag legat helt ovetandes om världen utanför och så var det massa folk som hade planerat och förberett för min ankomst. Som att jag var känd eller nåt.

I alla fall så blev allt bra, slutet gott allting gott. Men det är ett sånt där minne som finns kvar i mig på nåt vis. Eller..ja, nej jag kommer ju inte ihåg det så bra , det är mer en känsla jag har.

Alla jävlar ska lida. Dom ska brinna. Dom ska dö. All a ska dö.

Jag ska få dom att försvinna o jag ska hämnas för att ingen jävel bryr sig o då ska jag skratta. Dom ska få se när dom går där i sina kläder o knulllar varann o pratar massa skit. Då Då händer det Ingen ska ana. Jag ska hänga dom.jag hatar dom. Inget ska finnasFuck fuck fuckfuckfuck fuckfuckfuckfufkf ickfuckfukfuckfukc k fuckjävladö ööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööö öööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööö jag ska plasera sprängämnen i tunnelbanan Jag ska skjuta deras barn jag ska knulla sönderdom allihop och dom ska gråta. Det ska va blod och jag ska va blodig men det är deras blod och jag ska inte känna nånting. jag är smärta, jävla skit

Jag hatar så mycket Jag vill dö. Dom fattar inget och dom ska lida. Jag vill inget mer. Jag vill inget. jag vill försvinna.  

ett inlägg

hej hej nu testar jag att skriva lite på min blogg. bloggen startades för länge sen men jag glömde bort det så nu börjar jag om. tänkte skriva saker här.

Nästa test

At vero eos et accusamus et iusto odio dignissimos ducimus qui blanditiis praesentium voluptatum deleniti atque corrupti quos dolores et quas molestias excepturi sint occaecati cupiditate non provident, similique sunt in culpa qui officia deserunt mollitia animi, id est laborum et dolorum fuga. Et harum quidem rerum facilis est et expedita distinctio. Nam libero tempore, cum soluta nobis est eligendi optio cumque nihil impedit quo minus id quod maxime placeat facere possimus, omnis voluptas assumenda est, omnis dolor repellendus. Temporibus autem quibusdam et aut officiis debitis aut rerum necessitatibus saepe eveniet ut et voluptates repudiandae sint et molestiae non recusandae. Itaque earum rerum hic tenetur a sapiente delectus, ut aut reiciendis voluptatibus maiores alias consequatur aut perferendis doloribus asperiores repellat