måndag 12 februari 2018

När knoppar brister

http://www.vimmerbytidning.se/nyheter/ostergotlands-lan/har-far-tjejer-vara-hjaltar--20180120/

Här får också tjejer vara hjältar

Ung scen sätter upp nyskriven pjäs
 2018-01-20 16:30 
Åtrå, vrede och oändlig kärlek. När Ung scen öst sätter upp den nyskrivna pjäsen "När knoppar brister" hamnar tonårstjejernas världar i fokus. Nu ger sig ensemblen ut i länet på klassrumsturne
De två fjortonåriga tjejerna Carro och Alva hittar varandra genom sitt gemensamma intresse för Karin Boyes dikter. När de i varsitt flickrum, läser samma strof, ur samma dikt, öppnas en portal och de båda flickorna möts. Trots alla deras olikheter blir de superförtjusta. Senare ska det visa sig att alla flickor i sina flickrum är sammankopplade i ett enda rotsystem.
- Det här är en uppvärdering av de mjuka värden som ofta förknippas med tonårstjejers intressen. Allt det där som de gör för sig själva, skriver, pysslar eller ältar saker ska tas på allvar, säger regissören Anne Jonsson.

Politiskt tema

Hon och manusförfattaren Moa Backman har tidigare arbetat tillsammans kring temat. I "När knoppar brister" samarbetar de igen. Föreställningen är en del av Ung Scen östs klassikerår och kommer att spelas för länets högstadieungdomar i klassrum och gympasalar. Premiären äger rum på Teater Bråddgatan i Norrköping den 26 januari, innan den tar sig vidare.
- Det är en rolig och underhållande föreställning, som jag tror att vår publik kommer att uppskatta. Det är mycket igenkänning, säger Maria Grudemo El Hayek, som spelar en av rollerna, tillsammans med skådespelaren Anna Ladegaard.

Maffig scenografi

För att vara en turnerande klassrumsföreställning har Ung scen öst satsat ovanligt mycket på scenografin med olika fonder och scenhöjder.
- Det är en visuellt smaskig föreställning utlovar Anne.
Även om föreställningen handlar om tjejer och deras värld finns det en stor poäng med att även pojkar bjuds in i den, menar Anne.
- Pojkarna behöver också lära sig att identifiera sig med att det är flickorna som är hjältarna och att det som de ägnar sig åt är precis lika mycket värt som att spela fotboll och datorspel säger hon.
http://www.nt.se/kultur-noje/recensioner/tonarssokande-med-karin-boye-som-husgud-om4978381.aspx

Kontakt. Det sprakar om Carros och Alvas relation, en själarnas gemenskap uppstår för det underbara som är kort. I rollerna Anna Ladegaard och Maria Grudemo El Hayek.

Tonårssökande med Karin Boye som husgud

TEATER Elektropopen pumpar i takt med själarnas inre kamp. Ung scen/östs högstadieföreställning "När knoppar brister" är just så flämtande, absolut och drastisk som det är att vara ung. När det inre och det yttre går isär och människan frågar: Vem är jag?
Carro och Alva frågar Karin Boye. De söker svar, spår sig, i husgudens poesi. Det vet inget om varandra och rymden mellan dem är ett hav av böljande täcken.
”Ingen bryr sig. Jag bryr mig inte. Jag väntar.” Alva är van vid utanförskapet. Hon håller diktboken i sina utsträckta händer och frågar om vad och varthän. Blundar, sätter fingret på en rad och läser. Svaret är svårtytt.
Artikelbild
Till dess att hon hör svaret eka: …på ängar där havets hästar betar. För Carro har ställt samma fråga och fått samma ord. De två når fram till varandra. Ensamma är de inte längre. Scenografin förvandlas följsamt och fantasifullt – en eterisk värld.
Moa Backman har skrivit och Anna Jonsson regisserat pjäsen som rör sig i det landskap vi kallar Karin Boyes. Poeten föddes år 1900, hennes kroppsliga liv ändades 1941, men dikterna lever. Karin Boye skriver om livet, kärleken, ensamheten och döden.
Otåliga Carro, med utegänget och en grön mobil som ringer, utmanar både Alva och Karin Boye. Går det att göra nya tolkningar? Säga fuck i stället för tack?
Det är inte enkelt. Det är en kamp med fullkontakt. Att vara tonåring är en tid av osäkerhet, smärta och känslokast. För Alva, för Carro och för killarna på stolsraden framför mig, de som fnittrar för att försvara sig och inte vet att poesi ansetts vara mannens högsta uttrycksmedel i tusen och tusen år.
Artikelbild
Tjejer och killar inleder högstadiet i samma klass men i olika ringhörnor. Under de kommande tre åren ska de spela sig fram till nya, mognare positioner.
– Det djärva med pjäsen är hur killarna ska bekanta sig med en värld de aldrig sett. De kan skruva på sig, och fnissa, säger Ung scen/östs konstnärliga ledare AnnaLina Hertzberg.
Artikelbild
Killar tillgodogör sig oftast enbart berättelser där killar har huvudrollen medan tjejer kan läsa och se filmer om både tjejer och killar. Det här är AnnaLina Hertzberg medveten om och vill förändra.
– Här får killarna se och lära sig om den andra halvan av befolkningen. Och det är vad teater ska handla om!
Artikelbild
Tillbaka till scenen där Alvas och Carros magiskt glittrande värld har slocknat. De är ensamma igen. Finns en väg tillbaka eller framåt? De frågar utan att veta om de får svar…
”När knoppar brister” spelas för skolor dagtid i Norrköping, Linköping och på turné i vår. Några kvälls- och helgföreställningar är inplanerade. Se den. Den är alldeles underbar.


http://www.folkbladet.se/kultur-noje/kraften-i-flickrum-beror-om4978172.aspx

Nördar på Boye. Carro (Anna Ladegaard) och Alva (Maria Grudemo El Hayek) i sina flickrum i "När knoppar brister".

Kraften i flickrum berör

TEATER Starka tonårskänslor och den kraft som finns i flickrummen. På fredagen hade Ung scen/östs "När knoppar brister" urpremiär.
Föreställningen, som vänder sig till högstadiet, spelas på Teater Bråddgatan 34 i Norrköping fram till den 16 februari och ger sig sedan ut på turné i Östergötland.
Det blir också en lördagsmatiné den 3 februari.
"När knoppar brister" är en del av Ung scen/östs klassikerår. I föreställningen möter vi Carro (Anna Ladegaard) och Alva (Maria Grudemo El Hayek), ensamma i var sitt flickrum.
 På premiären. Regissör Anne Jonsson och dramatikern Moa Backman.
De älskar båda Karin Boyes dikter, spår sig själva genom att slumpvis slå upp en sida i samma diktbok, letar efter ett tecken på hur de ska stå ut och gå vidare – och får magiskt kontakt med varandra.
Det är 45 minuter med starka känslor, vrede och vänskap, en text och två skådespelerskor som berör på djupet, och en scenografi med kuddar och täcken på golvet, en liten värld som öppnar sig mot något större och gnistrande.
Boyes vackra diktrader möter peppande citat på internet, som "Surround yourself with people who get you", omge dig med människor som förstår dig.
Anne Jonsson står för regin och dramatikern Moa Backman för manuset. De har tidigare arbetat tillsammans. För dem var det viktigt att det skulle vara en coming of age-historia, en bli vuxen-historia, om två flickor.
– Vi började leta bland klassiker efter en sådan här historia som vi skulle kunna använda oss av, och kände att vi inte riktigt hittade det. Det är inte så vanligt med flickor över huvud taget, med två flickor samtidigt framför allt, säger Moa Backman.
Inte heller är det så vanligt med historier om flickor som gör något tillsammans, och pratar om något annat än relationer och män, fyller Anne Jonsson i.
– Det var väldigt viktigt för oss att det skulle finnas ett görande, ett skapande. Tidigare har vi också jobbat med flickrummet som en plats för politisk kraft. Vilka potentialer finns det i flickrummet? säger Anne Jonsson.
– Det kan tändas gnistor i flickrum och när flickor möts, säger Moa Backman.
Jonsson och Backman kände igen något i Boyes dikter som även finns i dag framför allt bland flickors närvaro på internet, att man skriver inspirerande citat och peppar varandra på olika sätt. Dagboken har flyttat till internet – vilket ger möjlighet till interaktion med andra, att hitta likasinnade.
Pjäsen visar flickor som en kraft som stöttar varandra, istället för den rivalitet som ofta speglas i populärkulturen. Här får också rosor och enhörningar ta plats.
– Sådant som tonårstjejer tycker är fint är något som vi vill höja och uppvärdera som något som är storslaget.
Många kan säkert också känna igen sig i nördkulturen, den gemenskap som uppstår när man zoomar in intensivt på något.



http://www.kultursidan.nu/?p=34495

Boyes dikt berör igen hos Ung scen/öst



Själars möte. Den enkelt föränderliga scenografin överraskar flera gånger om och bidrar till teaterns förhöjda verklighet.

De träffas på något magiskt sätt


RECENSION/NORRKÖPING Högstadiepremiär. Karin Boye begick självmord för 77 år sedan, men fortsätter att beröra med sina dikter i Ung scen/östs nya föreställning. Tonåringarna Carro och Alva möts på ett magiskt sätt genom litteraturen, men hur länge kan det fortsätta att vara lika härligt?
När knoppar brister heter Ung scen/östs nya högstadieföreställning, efter Karin Boyes dikt Ja visst gör det ont. När jag läser att den ska sammanföra hennes ”mest folkkära dikter med dagens tonåringars memes, bloggar och chattrådar” fantiserar jag om namnet När kroppar brister, efter de ungas växande kroppar med nya bristningar och inneboende existentiell ångest.
Nå, jag föredrar ändå originaltiteln, men temat tonårsångest får jag i alla fall rätt i under fredagens premiär på Teater Bråddgatan 34.

När knoppar brister
Husbibel. Både Alva (Maria Grudemo El Hayek) och Carro spår sig genom att ställa frågor och slå upp i Karin Boyes samlade dikter.

Föreställningen börjar med psykedelisk dans, det ser nästan ut som att Carro (Anna Ladegaard) genomgår elchocker och Alva (Maria Grudemo El Hayek) sover oroligt.De börjar berätta, lite i taget, om sina liv, varvat med rader ur Boyes dikter. Hon visar sig vara en favorit för de båda, som på olika sätt är outsiders (eller åtminstone känner sig som sådana) i skolan och i kompisgängen. De tar sin tillflykt till Karin Boye och dikterna.
Ibland spår de sig själva, genom att ställa en fråga och på måfå läsa ur boken. Det är också så de på något magiskt sätt får kontakt med varandra och till slut också träffas. Men var är de? Kanske i varandras själar.
Det här poetiska söker jag en verklighetsförankrad tolkning till, kanske att de möts i någon chatt? I något forum för litteraturintresserade (typ Facebook-gruppen Litteraturgäris)? Men nä, det får jag inte ihop. Det är helt enkelt bara att acceptera teaterns förhöjda verklighet.

När knoppar brister
Hjärta. Carro (Anna Ladegaard) och Alva uttrycker sin förälskelse – i Boye, i varandra, i gemenskapen – genom en rad Boyecitat.

Tjejernas relation eskalerar snabbt och förloppet påminner om känslan i Gunnar Ardelius Augustnominerade roman Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket (2006). Desperat försöker de att hitta tillbaka till känslan, den där som de hade i början. Den nyförälskade.
– Love is in the air, viskar en pojke i publiken vid en av de lyckligare scenerna.
De unga tu drar åt olika håll och scenografin överraskar flera gånger om. Carro vill skriva om Boyes dikter och snöar in på memes, såsom ”Cupcakes are muffins that believed in miracles”. Alva vill helst ha det som vanligt, men omskrivningarna öppnar dörrar till kreativitetens rum, något som påminner mig om rapparen Petters bok 16 rader (2013). Han har använt klassiker som till exempel Den unge Werthers lidanden (1774) som inspiration till hiphopen.
När knoppar brister gör i alla fall mig mer lässugen, och jag hoppas att det är så även för sjundeklassarna på Prolympiaskolan som är på plats under premiären.
– Ni barn är hoppet, säger Pia Kronqvist, vd för Scenkonstbolaget efter föreställningen. Och regissör Anne Jonsson tackar Prolympia för den tidigare målgruppstestningen.
En mer passande vårföreställning blir nog svår att hitta.
© Text: Melinda Reyes Hiltunen
© Foto: Märta Thisner/ Ung scen öst






tisdag 7 mars 2017

Im her(e) Potato Potato

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=478&artikel=6641687

Det uppkopplade flickrummet

Publicerat kl 06.50
"En utopisk frizon för många att vara i"
(5:11 min)
Potato Potato Flickrummet
1 av 2
Maria Grudemo El Hayek spelar Ara i föreställningen "I'm Her(e)". Foto: Karin Arbsjö/Sveriges Radio
Den Malmöbaserade scenkonstgruppen Potato Potatos nya uppsättning "I'm Her(e)" handlar om Youtubern Ara – och om flickrummet som är uppkopplat mot hela världen.

Ara har 1 miljard följare på sin Youtubekanal. Hon har läst Virginia Woolf, eller i alla fall fem sidor, om vikten av att ha ett eget rum där man kan göra vad man vill. I hennes rum finns en ljusslinga, ett sminkbord, en dator och ett mobilkamerastativ. Det här är det nya flickrummet i teatergruppen Potato Potatos version.
Regissören Linda Forsell säger att många tjejer idag använder sig av den feministiska metaforen som flickrummet har blivit.
– Ofta pratar vi om flickrummet som antingen ett rosa ghetto eller ett normativt fängelse. Men jag tror lika mycket att det är en utopisk frizon för många människor att vara i, säger Linda Forsell.
Maria Grudemo El Hayek som spelar Ara säger att hon inte hade så mycket koll på vad som försiggick i de digitala flickrummen förrän hon tog sig an rollen.
– Man ser killarnas aktivitet mer tycker jag, det uppmärksammas på ett annat sätt. Och det är väl egentligen positivt för då kan tjejerna hålla på och vara trygga i sina egna rum, som de skapar. Men också lite tråkigt, för vi vet inte vad de gör, säger Maria Grudemo El Hayek.
– Framför allt har jag fått syn på att det pågår jättemånga djupa allvarliga peppande samtal som är så långt från ytlighet som man bara kan komma.
Potato Potato har under flera år arbetat med flickighet och femininitet i projektet "I den bästa av tjejvärldar". Det har hittills  resulterat i fyra föreställningar och en radioteaterpjäs och i ett samarbete med flickforskare vid Umeå universitet.
När den här föreställningen har visats för en referenspublik, är det många som har undrat varför Ara har stängt in sig i sitt rum, och tillskrivit henne olika problem, berättar Linda Forsell.
– För vi ser ju ofta på flickan som ett problem. Har hon ångest, hon kanske är mobbad, har hon anorexi, vad har hänt? Men det är ingenting som vi visar i föreställningen eller ens påstår. Ara utmanar de här föreställningarna.

Kuriren recension

Herr Muffin i NSD


  • Handdocka. Herr Muffin i sina allra minst mobila form, tillsammans med Maria Grudemo El Hayeks Lisa. | Bild: Pär Bäckströ



Barnen har dragit en vinstlott i höstens repertoar på Norrbottensteatern. ”Adjö herr Muffin” har allt det där som en bra barnpjäs har och en riktigt bra barnpjäs går också hem hos den vuxna publiken. Det gör ”Adjö herr Muffin” och det är nästan så att det trillar en tår på den 63-åriga kinden när livet är slut för herr Muffin.
Nu är inte herr Muffin vem som helst. Han är ett marsvin som är jämnårig med sin matte, en flicka som inte kan tänka sig att sju år är en hög ålder. Men så är den för ett marsvin, sju år är nära döden och en dag inträffar den.
Det är alltså en barnpjäs om död och sorg och det kanske låter trist, men det är pjäsen inte alls. Den har en helfestlig inledning, sedan en sorglig mellandel, men så förbyts sorgen i att den gamle Muffin hade det bra här i livet, för det har han själv nedtecknat i sitt avskedsbrev. Livet kan gå vidare och herr Muffin han dansar i himlen med sin alltför tidigt bortgångna hustru, som blev ihjälstucken av ett bi.
Pjäsen bygger på Ulf Nilssons bok med samma namn. Den fick Augustpriset 2002 och det begriper vi nu efter denna pjäs och utan att ha läst boken. Han skrev den för åldersgruppen 3-6 år, men pjäsen tilltalar ett så mycket större åldersspann. Kanske har Kalle Zerpe, som dramatiserat boken, del i det och kanske också regissören Martin Sundbom.
Mikael Odhag gör rollen som Muffin och är oförglömlig med de stora gnagartänderna som kan användas till så mycket. Barnen tycker det är jätteskoj när Muffin också öppnar breven med de kraftiga framtänderna.
Muffin är den tacksammaste rollen i pjäsen och som väcker det största engagemanget hos den unga publiken. Odhag gör sitt marsvin så alla älskar honom. Maria Grudemo spelar den sjuåriga flickan och får publiken att också känna hennes sorg och saknad.
Dramatiseringen är spännande då den har inslag av film för att spegla herr Muffins liv, hans barndom och ungdom. Vi får se honom tävla på Luleå-arenan Skogsvallen där han blir mästare i att lyfta gurka. Det blir också i filmens form vi sedan ser honom när han stigit upp i himlen. Det innebär en risk att återge film på scen, men i denna pjäs görs det med en elegans, så det blir allt annat än störande.
Alla Norrbottens barn bör få se ”Adjö herr Muffin”. Ta med morsan och farsan också, även om benutrymmet är lite skralt i den spartanska salongen. Det lilla lidandet är pjäsen värd.

Norrnottenskuriren

Det finns ingen riktig poäng i att inte avslöja slutet. Föreställningen är en 40 minuters marsch mot en oundviklig upplösning – och hela titeln är en enda stor spoiler.
”Adjö, herr Muffin” handlar om avsked. Om att förlora, om att sörja. Om att vi alla blir gamla och slitna någon gång.
Den snart sjuåriga marsvinsägaren Lisa (Maria Grudemo El Hayek) får ta en mer central roll än i Ulf Nilsson och Anna-Clara Tidholms bokförlaga, och bli barnens spegelbild på scen. Hon förstår inte vad pappa menar med att älskade herr Muffin börjar bli gammal, och då plötsligt kan dö. Han är ju också bara snart sju?
Men då Mikael Odag, Lisas pappa i första scenen, plötsligt gör återentré i rollen som marsvinet själv, förstår vi i publiken hur det ligger till. Herr Muffin har knaprat sin sista mandel.
Historien växlar sedan mellan dessa två scenrum i olika skala. Lilla Lisa på bakgården efter skolan, som kämpar för att få något slags grepp om konceptet Döden; och den melankoliske herr Muffin inuti sitt lilla hus. Trött på – om än nöjd med – sitt långa liv.
Trots det tunga temat är tilltalet hela tiden väldigt väl anpassad till den unga publiken. Tonen är barnslig, det vill säga, på helt rätt sätt. Sångerna är fina; Grudemo El Hayek är träffande naiv, ledsen och oförstående; och Odhag är en tragikomisk relief.
”En underfundig berättelse för alla mellan 4 och 104 år” står det i programmet, men i själva verket ligger väl målgruppens övre gräns ungefär vid övergången mellan en- och tvåsiffrig ålder. Kanske ungefär det spann under vilket små människor för första gången får gå igenom det traumatiska som ”Adjö, herr Muffin” behandlar, alltså.
Det avgrundsdjupt sorgliga, men fullt naturliga, i att förlora någon de älskar.


SVT och Piteå-Tidningen


http://www.svt.se/nyheter/lokalt/norrbotten/en-pjas-byggd-av-unga-berattelser