Dessutom har en av skådespelarna drabbats av en allergisk reaktion och körts till akuten.
– Typiskt. En vecka före premiären av Man vänjer ju sig vid det vackra låg jag på sjukhus för blindtarmen, säger skådespelaren Nora Bredefeldt.
Samtidigt när oron har lagts sig återgår man till repetionsarbetet ute på Riksteatern i Hallunda i Stockholm.
Denna föreställning, liksom sin föregångare, är baserad på workshops och djupintervjuer med ungdomar mellan 13–16 år i Botkyrka och i Norrbotten. En stor del av dialogen i föreställningen bygger på direkta citat från ungdomarna, andra delar ur samtalen gestaltas i form av dramatiserade scener.
Ungefär 400 ungdomar har de träffat totalt, 107 har de intervjuat i ett ganska tidsödanden, men oerhört intressant arbete, menar regissören Johanna Larsson.
Lyxigt att som frilansade regissör få arbeta under ett års tid i direkt dialog med sin publik. Samtidigt innebär detta arbetssätt också en större risk. Mycket måste hållas öppet länge. Vi har faktiskt bara repeterat två och en halv vecka.
Föreställningen Vi hänger inte här, vi går runt är en fortsättning på premiärföreställningen för hela teatern Man vänjer sig ju vid det vackra, som hade premiär i augusti i Älvsbyn.
– Det har varit ett tematisk år. I båda föreställningarna har vi jobbat med en tydlig delaktighet med publiken samt med samma tema – plats och identitet, förklarar Johanna Larsson.
För hur påverkas identiteten av platsen där man bor och vad skiljer det att gå på högstadiet i Norrbotten i förhållande till en förort i Stockholm?
Johanna Larsson menar att många ämnen återkommer. Att vara ung är att brottas med liknande saker.
Oberoende om du är ung i Norrbotten eller Botkyrka finns exempelvis en upplevd periferikänsla. I Norrbotten mot platser söderut. För de unga i Botkyrka mot Stockholm, trots att det bara är 20 minuter in till centrum med tunnelbana. De förhåller sig till ett centrum någon annanstans.
En skillnad är att flera stora händelser som skolmorden i Trollhättan, terrorattacken i Paris, IS framfart och flyktingkatastrofen uppfyllt tankarna hos de unga i Botkyrka.
– Rasism och främlingsfientlighet var inget som präglade samtalen i Norrbotten. Kanske främst för att flera av dessa stora händelser inte hänt då vi gjorde reseacharbetet i Norrbotten.
Därför kommer också föreställningen Vi hänger inte här, vi gårrunt att kretsa kring rasism och främlingsfientlighet. Men givetvis också en hela del annat som spelvärldens betydelse för de unga.
– Onlinevärlden var en helt ny värld för mig att kliva in i. Därför verkligen en utmaning att hamna rätt. Vi spelar ju teater för vår målgrupp, inte vuxna, menar Nora Bredefeldt.
Denna föreställning, liksom den förra, är fragmentarisk. Nytt är dock att de fyra skådespelarna alla har en huvudkaraktär, som i sin tur plockats samman av nio olika ungdomars berättelser, både från Norrbotten och Botkyrka.
– Jag upplever att det är en styrka att blanda och mixa ihop röster från båda ställen. Dessutom så underbart att få jobba nära ungdomar. De lever så mycket, är i livet och bjuder på en helt annan energi än vuxna. En vitalitet och nyfikenhet vi har något att lära av, menar skådespelaren Sheida Shaghoie.
En tydligt skillnad, menar Nora Bredefeldt, som deltagit i båda produktionerna, är givetvis de olika miljöförutsättningarna. De unga i Norrbotten relaterade mycket till naturen, vara ute på fjället, snön och norrsken.
– I Botkyrka förhåller man sig till en stadsmiljö.
Däremot har både hon och Sheida Shaghoie slagits över hur stor del skolan och dess krav som uppfyller de ungas liv.
– Det är så mycket plugg och mycket prat om stressen i skolan. Hur de ska klara det men också oro över framtiden. Det är ganska sorgligt, säger Sheida Shaghoie.
Och vid frågor om själva arbetsprocessen, att få ett nytt manus en vecka före premiär, är båda mycket tydliga med vikten av att teatervärlden jobbar dokumentärt.
– Jag kunde aldrig identifiera mig med handling och karaktärer när jag gick på teater som liten. Teatern måste närma sig människorna och låta olika grupper komma till tals. Och den målgrupp vi spelar för är jävligt viktig, menar Sheida Shaghoie.
Nora Bredefeldt:
– Ärligt, jag är jättetrött på alla gubbar som spelas. Jag säger inga namn, men jag tycker det är mycket roligare att gestalta Dabik 13 år än Fröken Julie.
Fotnot: Sedan Kurirens besök har en av skådespelarna blivit sjukskriven och premiären har skjutits upp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar